|
Många frågar mig, varför jag har kommit till Sverige? Och jag brukar svara med en motfråga. "Har du så lång tid att du kan lyssna till hela historien?" |
|
| "För mjölkförpackningarnas skull kom jag hit." | |
| Sedan nu tittar de konstiga och frågar om de förstod mig fel. Mjölkförpackning? "Ja, ja, det stämmer...." Och jag måste börja berätta. Ska jag? | |
|
|
|
När jag var barn var jag ofta vid Östersjön på semester med mina föräldrar. Nåja, ofta var det egentligen inte, jag tror att det var endast två gånger, och en enda gång åkte vi alla tre barn med och det var på vintern. |
|
| I DDR fanns det så gott som inga privata övernattningsmöjligheter så man var faktiskt hänvisad till semesterplatsutbudet från FDGB, den enda fackföreningen som fanns i DDR. Annan möjlighet att bo under semester fanns inte och att bo i ett hotell med tre barn var faktisk obetalbart. Men man hade inte rättigheten att få en semesterplats från FDGB varje år, inte alls vid den populära östersjön med sina fina stränder. Så det blev vår tur bara var tredje år och då kunde man eventuell ta med sig bara ett barn eftersom alla stora appartement redan var fullbokade. | |
| En gång var jag, i alla fall, ensam med mina föräldrar på sommaren vid Östersjön i Zinnowitz. Det var året som min far lärde mig att simma. Han försökte det i alla fall först i all välmening. Men jag var för rädd för vattnet att jag skulle kunna drunkna och för den bottenlösa osäkerheten. Efter de första försöken vägrade jag att gå tillbaka i vattnet igen. Jag byggde hellre massor av sandslott bredvid vår strandkorg. Men, det ledde till att min far blev rasande och sprang längs hela stranden efter mig att få in mig i vattnet. När han fick tag på mig drog han mig hela vägen tillbaka till strandkorgen och kastade mig helt enkelt ut i vattnet. | |
| Sedan den här stunden kunde jag simma och lämnade väldigt ogärna vattnet. | |
| På morgonen när vi kom till stranden låg det ofta någon skräp på stranden som hamnat där under natten, bland annat tomma mjölkförpackningar (vi hade ju fortfarande mjölkflaskor i Östertyskland) med ett helt annat språk på som jag inte kände till. Inte tyska, inte ryska utan svenska, förklarade min far för mig. Där, helt långt bak vid andra kusten ligger Sverige. Jag såg ingenting. Jag såg bara vatten och båtar som låg vid horisonten och bildade en linje. "De är gränsbåtar", förklarades för mig, "de ger akt att ingen kan sticka i väg". Därför var det alltså förbjudet för mig att ta med min nya gula luftmadrass i vattnet. "Ah, vad synd, det skulle vara så skönt att låta sig gunga av vågorna i havet". | |
| Ordet Sverige tyckte jag mycket om. Lite senare dök det upp en blond tjej, en sångerska, i DDR-tvn med namn Nina Lizell. Senare fick reda på att hon var nästan okänd i Sverige, fastän hon spelade in några skivor där. Hon blev den enda västartist som fick uppträda regelbundet i DDR och hon fick till och med spela in skivor. | |
| Jag köpte ett stort kulört konstnärsvykort av henne och hängde det över min säng. Så vackert är alltså Sverige, tänkte jag. | |
| Dessutom kom det sig att dottern till våra grannar, Sylvia, som jag hade en ganska bra kontakt med, gifte sig med en 60 årig svensk man när hon var 23 år gammal och flyttade till Sverige. Jag blev lite avundsjuk. Tyvärr hade jag senare ingen mer kontakt med henne för att kunna fråga hur det är i landet bakom havet. Men det väckte min fantasi om landet med mjölkförpackningarna ännu mer. | |
| I alla fall begrundade alla dessa saker min nyfikenhet och min svenskalängtan. | |
| Sen när 1989 muren föll, blev Sverige en av mina första resmål och jag blev inte besviken. | |
|
---------------------------------------------------------------------------------- |
|
| Du behöver inte vara duktig hela tiden, det gör dig sjuk. Du har också rätten att bara VARA! | |
| När man vill något så hittar man vägar. När man inte vill något så hittar man anledningar. | |
| ---------------------------------------------------------------------------------- | |
| Känner vi inte varandra? | |
| Gick vi inte hand i hand längs med vintergatan någon gång? | |
| Kärleken har förenat oss, | |
| en känsla av lust | |
| och muskelryckningar | |
| av att hejda sig | |
| och växa | |
| av att tänka och vara mån om. | |
| När var det? | |
| Tusen år sen | |
| hundra år sen? | |
| Det känns som det vore i går. | |
| Din andedräkt känner jag till | |
| liksom din vilda dans. | |
| Högtalaren ropar på dig igen. | |
| Altså gå på. | |
| Har du ckså de riktiga skorna på dig | |
| och sitter byxsömmen? | |
| Och när du kommer tillbaka | |
| kysser jag svetten från din panna. | |
| Ja, jag känner dig. | |
| Du är min önskan | |
| om en oförstörbar tro, | |
| om ett oförstörbart hjärta. | |
| Jag älskar dig. | |
| --------------------------------------------------------------------------------- | |
| Det finns bara en enda väg att komma ut: det är att visa sig! | |
| --------------------------------------------------------------------------------- | |
| Tomgång | |
| motorstop | |
| väjat | |
| väntar | |
| Väntar på vad då? | |
| Väntar på vem då? | |
| Det blir aldrig grön igen | |
| när kvistrana har dött ut. | |
| ---------------------------------------------------------------------------- | |
|
Jag berömmer dansen för den befriar människan från det tunga binder den enskilde till gemenskapen.
Jag berömmer dansen som fodrar och främjar allt hälsan och klara tankar och en besvingad själ.
Dans är förvandling av rum, tid och människan som alltid är i fara att falla isär, att bli hel hjärna, vilja eller känsla.
Dansen däremot erfordrar hela människan som är förankrad i sitt centrum som inte är besatt av begärlighet efter människor och ting och av demonin av övergivenhet i det egna jaget.
Dansen kräver den befriade, den svingande människan i krafternas jämvikt.
Jag berömmer dansen. Oh människa lär dig att dansa annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig.
(Aurelius Augustinus 354-430 efter Kristus) |
|
| -------------------------------------------------------------------------------- | |
|
När man frågar ett gammalt, gift par, hur det gick till att vara gift i 65 år då svarar dem: "Vi växte upp i en tid när man inte saker och ting slängde när de gick sönder utan lagade dem." |